Hormoner.
Drömmar. En fest. En liten plats som blir gigantisk. Människor som jagar. Tvingar mig att använda våld för att ta mig loss. Gamla vänner som varit fiender blir vänner igen. En helt annan personlighet hos min pappa. Drömmar.
Jag gillar inte längre att drömma. Det känns varenda natt som att det är dyster och skrämmande musik. Hela drömmen känns dyster. Alltid. Jag tror inte jag klarar av att sova ensam längre. Fastän jag aldrig är ensam. Det är svårt att hålla ihop, att hålla god min framför alla när man egentligen vill ramla ihop till en hög. Det är riktigt svårt att hålla farten i den tröga uppförsbacken jag famlar upp för. Jag vill stanna. Men det går inte. Jag måste förbi dimman och tränga mig igenom det här jobbiga. Ensamheten. Tomheten. Det trasiga.
Jag måste göra det för mitt barn. Nu.
Jag gillar inte längre att drömma. Det känns varenda natt som att det är dyster och skrämmande musik. Hela drömmen känns dyster. Alltid. Jag tror inte jag klarar av att sova ensam längre. Fastän jag aldrig är ensam. Det är svårt att hålla ihop, att hålla god min framför alla när man egentligen vill ramla ihop till en hög. Det är riktigt svårt att hålla farten i den tröga uppförsbacken jag famlar upp för. Jag vill stanna. Men det går inte. Jag måste förbi dimman och tränga mig igenom det här jobbiga. Ensamheten. Tomheten. Det trasiga.
Jag måste göra det för mitt barn. Nu.
Kommentarer
Postat av: emma
do it
Trackback
