mamma jasmine

Hade en hemsk mardröm inatt som återkom hela tiden så fort jag vaknade. Jag är på krogen, någon puttar till mig så att jag åker in i ett bord med magen. Eller står och dansar, blir knuffad och bråk uppstår - blir slagen flera gånger i magen. Innan jag vaknar gråter jag i drömmen. Vid varje tillfälle denna dröm kom tillbaka, var det på nya sätt min gravida mage blev skadad. Klockan nio vaknade jag sista gången och ville inte somna om igen. Varför måste jag drömma sådana drömmar? Där det bara är jag och en främling, vet inte vem denne är. Men den personen hjälper mig att ringa så jag kan få åka till akuten. Innan ambulansen kommer har jag suttit, legat stått och gråtit, kvidit. Sen vaknar jag.

Inte någon bra start på denna morgon, som fortsätter i tankar. Kanske känner jag mig ensam, ingen som riktigt förstår. Orkar inte kämpa för att upprätthålla god stämning med mitt ex längre, jag gör bara fel. Blir testad hela tiden. Sen har vi dig, som inte verkar speciellt brydd, du bara är och tar avstånd för någonting som du behöver människor omkring dig för att komma ur. Och sist men inte minst dig som alltid vill ha saker perfekt. Ingen människa är perfekt, våga visa dig svag innan du går miste om livet. Please.

Kolla på den här bilden. Här är jag lycklig, om än jag inte då förstod det fina i det jag hade där. Jag var helt enkelt lycklig. Kände mig inte ensam, var omtyckt på flera sätt än hos familj och vänner, mådde bra. Kände mig fin. Nu sitter jag här, två år senare, ensam. Känner mig för tillfället inte lycklig, inte på det sättet. Lycklig är jag över min fina familj och mina underbara vänner, det finns inget snack om den saken. Men någonting fattas, jag känner mig ensam och kall. Känner mig inte längre fin. Fin mage, ja visst jag tycker om min gravidmage. That's about it. Är ingen bra dag idag. Hade behövt dig idag, som hade gett mig goda råd och varit där. Men du finns inte här, du finns på avstånd. På mobiltelefonen. Du sover och är upptagen, jag är vaken och väntar. På ingenting.