Älskade bror
Det har varit en jobbig dag idag, tänker inte säga varför men den har inte varit så rolig. Eller jo att jag och S umgicks och att jag besökte det dagis jag gick på när jag var en liten plutt har varit jättekul! Just nu mår jag dåligt iallafall, jag har feber och känner mig inte bra hah. Inte den högsta febern men det spelar ingen roll.
Jag blev så glad när de fröknar jag haft bäst kontakt med från andra avdelningar än min egen kom ihåg mig och min lillebror. Jag blev så glad att de nämnde honom för även om jag kanske inte haft dem hela tiden eller jättemycket så betyder det mycket för mig att just de två A och U hade haft honom, det är inte många som skulle bry sig ändå om det kommer en liten kille till dagis med DS. Det är så jävla många människor som inte bryr sig om honom men jag vet att de gjorde det, för det minns jag. Det är så jobbigt att skriva och framförallt prata om sånt här när det gäller min bror. Han har fått ta så mycket skit, men han har inte förstått det så han har inte tagit åt sig. Det har alltid varit jag som tagit åt mig åt honom och blivit ledsen för att det är frustrerande. Så känner jag fortfarande. Jag vet inte, det är bara jobbigt att det inte är så många som förstår hur jag faktiskt känner mig eftersom jag inte känner speciellt många som har ett syskon som är handikappat och har levt med syskonet hela sitt liv. Usch jag vet inte vart jag vill komma med det här. Mina batterier till min hjärna, mitt hjärta och min kropp börjar ta slut och jag måste försöka ladda upp dem på bästa sätt. Vet bara inte alls hur det ska gå till.
Jag orkar inte att allt i livet ska vara så komplicerat.
Jag blev så glad när de fröknar jag haft bäst kontakt med från andra avdelningar än min egen kom ihåg mig och min lillebror. Jag blev så glad att de nämnde honom för även om jag kanske inte haft dem hela tiden eller jättemycket så betyder det mycket för mig att just de två A och U hade haft honom, det är inte många som skulle bry sig ändå om det kommer en liten kille till dagis med DS. Det är så jävla många människor som inte bryr sig om honom men jag vet att de gjorde det, för det minns jag. Det är så jobbigt att skriva och framförallt prata om sånt här när det gäller min bror. Han har fått ta så mycket skit, men han har inte förstått det så han har inte tagit åt sig. Det har alltid varit jag som tagit åt mig åt honom och blivit ledsen för att det är frustrerande. Så känner jag fortfarande. Jag vet inte, det är bara jobbigt att det inte är så många som förstår hur jag faktiskt känner mig eftersom jag inte känner speciellt många som har ett syskon som är handikappat och har levt med syskonet hela sitt liv. Usch jag vet inte vart jag vill komma med det här. Mina batterier till min hjärna, mitt hjärta och min kropp börjar ta slut och jag måste försöka ladda upp dem på bästa sätt. Vet bara inte alls hur det ska gå till.
Jag orkar inte att allt i livet ska vara så komplicerat.
Kommentarer
Trackback
